Resan till Kamakura

Hej och hå, på juldagen bestämde vi oss för att det var dags att röra på sig lite. Vädret var lovande, så vi förverkligade en flera veckor gammal dröm att ta en tur till Kamakura, en liten ort vid kusten söder om Yokohama. Vad vi inte visste var att vi till kvällen skulle komma hem utpumpade efter en milslång marsch i bergen runt Kamakura.

Kamakura var för länge, länge sedan huvudstad i Japan, när Shogunatet hade sitt säte där under perioden 1192 till 1333. Även om det mesta av bebyggelsen moderniserats nu, är staden fylld av gamla tempel och sevärdheter. Det är alltså ett berömt turistmål, vilket fick oss att åka dit. Nu var det som tur var inte turistsäsong på juldagen, så det var lugnt och skönt.

Vi tog JR-tåget från vår station, Ishikawa-cho, till Ofuna och bytte där till tåget mot Kamakura. Det tog bara en halvtimme att ta sig dit. Vi spatserade nerför en shoppingata, med tre mål i siktet. Dels ville vi se ett av de stora templen, dels ville vi se jättebuddhan, Daibutsun, som finns i Kamakura och dels ville vi gå ner till stranden och titta på havet.

När vi kommit bort från shoppinggatan och gått ett par kilometer genom låg bebyggelse med spridda butiker, kom vi fram till Hasedera-templet, ett tempel som är tillägnat den elvahövdade gudinnan Kannon. Vi träffade tyvärr inte på gudinnan själv (hon hade säkert annat för sig, kanske borstade tänderna, det borde ju ta lite tid), men templet var både pampigt och lugnt och harmoniskt. Den första bilden till vänster är tagen i tempelträdgården, där en massa karpar simmade omkring i en damm.

Vi inspekterade templets alla byggnader utan och innan och begav oss av mot Daibutusun. Den var verkligen absurt stor, det är Japans näst största Buddhastaty och det är inte konstigt att den blivit symbol för Kamakura. Den göts i brons 1252 och har sedan dess blivit reparerad flera gånger. 1498 kom en jättevåg och totalförstörde templet som statyn stod i, men Buddhan själv klarade sig. Numera står den ute i fria luften på en jordbävningssäkrad sockel.

Efter att ha ätit mat på en kinarestaurang (jo, de finns här också) bestämde vi oss för att det var för blåsigt för att gå ner till stranden, men istället hade vi hittat något lockande på kartan; runt om Kamakura finns det vandringsleder. Vi lyckades efter lite möda leta reda på stället där den närmaste började, fantasifullt döpt till Daibutsu Hiking Course. Efter en väldig uppförsbacke kom vi upp på en av bergskammarna i närheten av Buddhastatyn. Leden var väl upptrampad, det såg ut som om den skulle vara proppfull med folk under turistsäsongen (när nu det är), men nu var det lugn och fridfullt och bara ett och annant japanskt par som precis som vi kämpade sig upp och ner för kullarna.

Vid slutet av vandringsleden struntade vi i att våra fötter börjat gnälla om att få åka hem och tog raskt in på nästa led istället, Kuzuharagaoka Hiking Course. Den passerade förbi ett par småtempel och vindlade sig vidare upp på nästa bergskam. Även här var det magnifik utsikt, men det började bli eftermiddag och vi blev tröttare och tröttare. När vi äntligen kom fram till Kita-Kamakura där leden slutatde, var vi alldeles utmattade. Trötta men lyckliga satte vi oss på tåget och åkte hem till Yokohama igen.