Weekend i Kyoto

Igår åkte vi till Kyoto med Shinkansen, det japanska snabbtåget som får X2000 att likna en modelljärnväg. Helen har varit här hela veckan och turistat lite i trakterna runt om, till exempel i Hiroshima. Efter att Helen vallat oss till vårt ryokan gick vi ut och åt jättegod kyckling på en vitlöksrestaurang vid stationen.

Idag lördag hade vi en hel del olika förslag på vad vi skulle hitta på, så vi började dagen med att gå till TIC, Tourist Information Centre, för att få lite ytterligare tips och råd om vad vi skulle välja. Helen behövde dessutom hjälp med telefonnummer till Narita och SAS för att bekräfta biljetterna till sin hemresa. Men det är lite osäkert om det hjälpte oss att välja, för damen på TIC sa "Det är min favorit" och "Det är väldigt fint" mm om allt vi frågade om. Efter lite diskussioner kom vi fram till att börja med att åka till en park med apor.

Så vi gick och köpte oss ett dagskort för buss, eftersom vi trodde vi skulle åka en hel del under dagen, och hoppade sedan på rätt buss. Bussarna i Kyoto är av typen där man får en liten lapp med en siffra på när man stiger på och betalar när man stiger av. Kostnaden beror på hur långt man åkt, en tavla längst fram visade hela tiden vad man skulle betala beroende på vilken siffra man har på sin lapp. När vi skulle gå av upptäckte vi till vår stora förvåning att busschauffören sa "Dame, dame" flera gånger och menade då att våra fina busskort inte gällde på hans buss. Och mycket riktigt, när vi tittade lite närmare på informationen vi fått så var inte den turen med bland de giltiga turerna. Och ingen annan buss vi kunde ta därifrån heller... Som tur var kostade inte korten så farligt mycket, men det var allt lite snopet att vi köpt busskort som vi inte kunde använda!

Vi hade nu kommit lite närmare de härligt gröna kullarna, som vi upptäckt finns överallt i Japan nu när det blivit vår. Åtminstone såg vi en hel del när vi åkte ner igår. Helen tyckte de såg ut som om man skulle kunna/vilja klappa på dem och det var en ganska bra beskrivning. Tyvärr var det idag en rätt disig dag, så det var svårt att få några bra kort. Kallt var det också, och vana som vi blivit vid varmt väder hade vi inte ens med oss några jackor.

På vägen upp genom ap-parken behövde vi dock inte frysa, det var rätt brant uppför på slingriga vägar! Först tyckte vi det var lite dåligt med apor, men uppe på toppen av berget förstod vi varför. Det var nämligen där aporna var, förmodligen var det här de blev matade. Om man gick in i ett hus kunde man mata aporna utanför genom ett galler, och det var lite roligt att det för en gångs skull var vi som var inne i buren och aporna utanför. De strövade runt fritt och aktade man sig inte kunde de bli lite aggressiva. Överallt fanns det skyltar som uppmanade oss att inte mata aporna och inte titta dem i ögonen, med tillägget: "Remember Planet of the Apes!" Aporna satt och plockade loppor på varandra, busade vilt eller bara satt och höll om varandra. De var otroligt söta, fast rätt fula.

Nojo Palace
Efter att tagit oss ner från apberget började hungern pocka på (som vanligt). Vi kom överens om att äta efter den planerade bussresan till Nojo Palace. När vi kom dit och letat ett tag hittade vi en lokal lunchrestaurang som serverade mat man stod sig på ett bra tag. Sen var det dags att titta på ett palatset med omgivande trädgård.

Nojo Palace byggdes 1603 av den första Shogunen i Tokugawa-klanen, han som ligger begravd i Nikko där Martin var och tittade under Onsen-resan. Kejsaren hade just blivit avsatt och Tokugawa flyttade Japans huvudstad från Kyoto till Edo, dvs nuvarande Tokyo. För att påvisa sin makt och betona att kejsaren var avsatt byggde han ett palats i Kyoto att ha som sommarstuga och lokalresidens. Alla korridorer i hela palatset var utrustade med speciella golvbrädor som gnisslade något otroligt när man gick på dem, som skydd mot lönnmördare. Det lät som om en flock ilskna småfåglar förföljde oss var vi än gick.

När vi kom ut från palatset började det kännas som om det snart skulle börja regna och vi funderade på hur vi ville tillbringa kvällen. Vi kom överens om att det inte skulle vara dumt att gå på bio. Alltså styrde vi kosan in mot city för att leta reda på någon bra film. Vi hittade en biograf som visade "The Mexican" senare på kvällen, men för sent för att vi skulle hinna äta efteråt och ta oss tillbaka till ryokanet innan klockan 23.00. Med hjälp av Lonely Planet hittade vi till ett område där det skulle finnas gott om biografer. Väl där frågade vi ett ungt japanskt par om de visste var det fanns någon. De tyckte att det var lättare att visa än försöka förklara för oss, de vallade runt oss ett bra tag och visade 2-3 olika, men eftersom Martin sagt att vi kanske ville se "The Mexican" stod vi till slut utanför samma biograf som vi tidigare hittat själva. Det var lite pinsamt. Efter att tagit en andra titt på övriga biografer blev det ändå den, och vi passade på att äta innan bion för att inte bli utelåsta på värdshuset.

Filmen var bra, men ibland var det lite svårt för Sandra och Helen att hänga med i intrigerna. Martin drog lite förklaringar efteråt, vilket resulterade i en del Aha! och Jaså!? Men om inte annat så hade vi ju alla tre haft något trevligt att vila ögonen på (dvs Braddo Pitto och Julia Roberto, som japanerna kallar dem). På vägen hem införskaffade vi lite extra kvällsmat och dessutom frukost till morgondagen. Sedan var det dags att börja diskutera vad vi skulle hitta på nästa dag, äta lite, rulla ut madrasserna och sova.