Weekend i Kyoto (forts.)

Idag var det bättre väder när vi vaknade, så vi åt vår frukost och lämnade ryokanet i god tid före klockan 10, då vi var tvungna att vara ute från rummet. Packningen placerade vi i boxar på stationen, och satte oss sedan på tåget mot Nara. Vi lyckades pricka in ett expresståg, skönt eftersom det går snabbare och man slipper inbromsningarna vid de flesta stationerna. Det var fortfarande ganska kyligt och blåsigt, men vi försökte hålla oss i solen så mycket som möjligt och där var det riktigt behagligt. Vi hittade ett ställe med kanongod mjukglass, med väldigt mycket jordgubbssmak. Mums!

I Nara finns Nara Park, som egentligen inte bara är en park, utan många sammanhängande. Här strövade rådjur/hjortar lojt runt överallt, helt tama. Det fanns speciella kakor att köpa och mata dem med, vilket japanerna verkade vara väldigt förtjusta i. Något annat det fanns gott om i Nara var tempel, ett av dem, Todoji tempel, är världens största träbyggnad och huserar den största bronsbuddhan i Japan. Den näst största har vi berättat om tidigare, den finns i Kamakura söder om Tokyo.

Sedan tog vi oss upp till ett annat tempel uppe på en höjd, för att få lite fin utsikt över området. På vägen köpte vi en slags japansk pizza, som tyvärr visade sig innehålla bläckfisk, så ingen av oss ville ha. Vi fick nöja oss med att köpa lite dricka istället. Men vår aptit hade i alla fall vaknat, så vi tog en buss in till stationen och letade reda på en restaurang med snurrsushi och italiensk buffé. Helen hade aldrig smakat sushi innan, och det är ju nästan ett måste i Japan! Hon var dock inte så förtjust i det, även om den sista omgången nog fick godkänt. Så vi gick upp till övervåningen för att fortsätta med pizza och pasta. Pizzan var skrattretande, var tionde minut tog fram en pytteliten snabbköpspizza som tog slut blixtsnabbt eftersom det var den alla satt och väntade på. Vi ställde oss till slut och väntade så att vi kom först i kön och snodde åt oss nästan en hel pizza själva. Men de fattade fortfarande inte att man kunde lägga in mer än en pizza åt gången, så vi gav upp och gick ner igen för att hugga in på efterrätterna på sushirullbandet istället. Vi blev mätta, men vi var inte speciellt imponerade av maten.

Efter maten var vi lite trötta på att vandra runt, så vi letade reda på ett ställe i solen att sitta och ta det lugnt på. Vi lyckades inte hitta några bänkar, så vi satte oss på en liten kant vid huvudgatan. I den höjden var det väldigt lätt att titta på folks skor, och Sandra och Helen hade en intressant diskussion om japanskt skomode. Det verkar vara väldigt inne att gå i högklackade slip-ins bland tjejerna, något som vi varken tycker är snyggt eller verkar vara skönt. Dessutom verkar det vara otroligt svårt att gå i, för många av de yngre japanskorna mer eller mindre stapplar fram på sina höga klackar. Själva var vi rätt nöjda med våra sköna och fotriktiga sandaler. De kanske inte är lika häftiga, men mycket trevligare att gå i!

När vi suttit i solen ett tag och insett att vi inte skulle orka ta oss för något mer i Nara åkte vi tillbaka till Kyoto. Helen hade tänkt att köpa lite godis eller kakor till sina jobbarkompisar hemma, så vi tittade lite efter det. På det gigantiska Muji hittade vi en sorts mashmallows med sylt i, som inte var så dumma. Kanske inte så typiskt japanskt, men å andra sidan har vi bara hittat dem i Japan... Helen hittade även ett fint förkläde, så nu kan hon stå hemma i Göteborg och laga mat utan att smutsa ner sig, kanske blir det sushi någon gång?

Sedan var det dags att åka hem till Tokyo igen, men först var vi tvungna att förbereda oss lite. Ur tomma intet dök det upp ett "Subway" precis när vi stod och letade efter någonstans att köpa smörgåsar, så det blev lite goda baguetter. Eftersom vi inte var så hungriga tänkte vi att vi i värsta fall kunde spara lite tills vi kommit hem. Efter 10 minuter på Shinkansen var dock all mat slut och alla tre än en gång mätta och belåtna! Shinkansen var en trevlig upplevelse, inte alls som X2000, som svänger lite för mycket. Vi åkte på det näst snabbaste tåget som kallas Hikari. Troligen innebär det att det inte stannar på så många ställen, inte att det faktiskt har högre fart. Riktigt hur snabbt det gick vet vi inte, men vi tog oss i alla fall hem ganska fort.