Sandra:

Fredag igen, skönt! På jobbet har det varit ganska lugnt, så jag planerade att gå därifrån ganska tidigt. Men så fick jag reda på att det fanns planer på att OSS-gruppen i Shin-Yokohama skulle ut och äta med våra kollegor från Linköping, och det ville jag förstås inte missa. Det visade sig att OSS-gruppen här blev väldigt liten, i själva verket bara jag och Sako. Martin skulle också följa med, och eftersom vi skulle upp till Shinjuku och äta kunde vi hämta upp honom på vägen eftersom man upp till Shinjuku tar tåget som går förbi "vår" station.

Efter en del samtal fram och tillbaka bestämde vi att vi skulle vi träffa de andra på restaurangen, och eftersom Sako inte var riktigt klar när jag ville åka bestämde vi att Martin och jag skulle träffa honom på Shinjuku station. Kanske inte den bästa mötesplatsen, det formligen vimlar av utgångar och människor där. Utan våra mobiler hade vi nog aldrig hittat varandra där, det var svårt nog ändå! Vi var på "Central West Exit" och Sako på "West Exit"...

När vi kom till restaurangen var de andra inte där, trots att vi var lite sena efter att vimsat runt på stationen och sedan letat efter restaurangen ett tag. De skulle ha ett slutmöte med kunderna, men när Sako ringde visade det sig att mötet fortfarande pågick. Så vi fick börja äta själv. Inne på den lilla restaurangen var det redan uppdukat med flera olika skålar med sojasås, salt och mer soja. Det fanns plats för ca 15 personer, så det var inget stort ställe. Vi började med att koka musslor i pappersformar över eld, låter lite konstig men det gick väldigt bra. Sedan fortsatte vi med sashimi (rå fisk) och en mängd olika sorters tempura. Jag trodde aldrig att jag skulle äta en hel räka, men vad gör man när den lilla japanska damen lägger upp det friterade räkhuvudet framför mig och ser lite förväntansfull ut? Dock var det inte så illa, räkorna var pinfärska och inte alls svåra att tugga. I Sverige kan man nog inte få tag på en japansk restaurang med så färska att man kan äta hela räkan, så det är inget jag vill rekommendera förutom om man är i Japan. Förmodligen kan man hitta betydligt mindre färska här också.

Vi åt och åt och åt, och de andra dök inte upp. Till slut fick vi besked om att de inte skulle hinna dit, så den lilla japanska damen fick plocka undan alla skålarna igen. När vi trodda att allt var slut kom det bästa. Vi fick vattenmeloner till efterrätt! Det var helt rätt, för även att vi nog skulle kunnat rulla hem gick det ner utan problem. Vattenmelonerna var lite blekare än vi är vana vid, med smakade nästan likadant ändå.

På vägen ut skulle Martin fotografera kocken, men de missförstod oss och trodde vi ville de skulle ta kort av oss. Vi kompromissade och gjorde både och. Men vi hade bra gärna velat kunna ta ett kort på kocken när han skulle ta på oss, för han såg för festlig ut.