Martin:

Mitt mål för dagen vara att se så mycket av Kanazawa som möjligt utan att besöka några av de "riktiga" turistmålen som Sandra och jag ska titta på imorgon. Följdaktligen promenerade jag in mot centrum av staden, passerade av nyfikenhet förbi värdshuset där vi ska sova under helgen, men vek sen av mot en park som låg lite avsides från city. Det var ingen stilren och vacker japansk trädgård, utan en helt vanlig park dit pensionärer gick för att värma sig i solen och skolpojkar samlades på rasterna. Jag följde deras exempel och kopplade av i solskenet.

Parken låg granne med stadsbiblioteket, där sedan jag tillbringade ett par timmar. Eftersom jag aldrig någonsin kommer att få ut någonting böcker som kräver att man kan japanska, höll jag mig till diverse fotoböcker om andra spännande platser i världen, som Sahara och Australien. Fördelen med fotografier är ju inte bara att de var och en säger mer än tusen ord, utan också att de orden är inte är på japanska bara för att man tittar i en japansk bok. Så jag drömde mig bort och önskade att jag kunde resa med nomaderna i Sahara eller aboriginerna i Australien, helt glömsk av tanken att jag redan var i en främmande världsdel långt från lingonskogarna i Småland eller den blåsiga Östgötaslätten.

När klockan passerat tolv drog jag mig mot stationen igen, där jag åt ramen (rykande varm nudelsoppa) på en restaurang. Efter maten gick jag återigen till turistinformationen på tågstationen för att få hälp med att boka plats på en rundtur i ett tempel som kallas Ninja-dera, "Ninjatemplet". Det är ett gammalt tempel som påstås vara specialbyggt för att vara lätt att försvara mot attacker och lönnmördare, därav namnet. Det är alltså inte ett tempel för ninjor (japanska lönnmördare) utan ett tempel byggt av någon paranoid furste som försvar mot dem. Jag bokade plats för mig och Sandra tills imorgon lördag klockan 15.

Eftermiddagen tillbringade jag på liknande sätt i och runt centrum av Kanazawa. Jag tittade lite runt affärsstråken och hittade ett och annat tempel att titta på. Jag har fortfarande inte riktigt fått klart för mig vad man vågar göra som västerlänning vid/i ett japanskt tempel. Jag såg en gammal dam dra en skjutdörr åt sidan och kliva över tröskeln till i en jättelik tempelbyggnad, men jag vet inte om de är allmänt tillgängliga eller om det kanske var städtanten. Som enligt min föreställning skulle bli förskräckt och/eller rasande om jag följde hennes exempel och spatserade in i templet.

Klockan fem hade jag bestämt med värdshusvärdinnan att jag skulle komma och checka in på rummet. Japanska värdshus kallas ryokan, och de är utmärkta om man vill undersöka hur livet ter sig för vanliga japaner. Man sover, och om man vill och har råd, äter som vanliga japaner. Man får finna sig i att gå med små japanska tofflor inomhus och man får tillfälle att prova en enkel bomullskimono om man vill det. Rummet var enkelt men funktionellt och med undantag av den lilla tvn och den jättelika telefonen kändes det som man flyttats ett par hundra år tillbaka i tiden.

På kvällen mötte jag Sandra vid hotellet och visade henne vägen till värdshuset. Vi fick tips av värdshusvärdinnan om en liten restaurang i närheten och hennes man försvann snabbt iväg för att undersöka om de ville ta emot utlänningar. Han kom strax tillbaka och gav klartecken. Vi knallade dit och lyckades trots ett allvarligt fall av språkförbistring beställa tillräckligt med mat för att äta oss mätta. Mot slutet av måltiden var det några dramatiska minuter när en av gästerna som nyss lämnat restaurangen återkom, kraftigt blödande från ansiktet, i sällskap med två ambulansmän och resten av gästerna. De lappade ihop honom tillräckligt mycket för att skjutsa honom hem eller till sjukhuset, vilket får vi aldrig veta.

Generellt sett märks det tydligt att invånarna i Kanazawa inte alls är så vana vid utlänningar som i Tokyo och Fukuoka. Man får ofta stirrande blickar eller intrycket av att folk hajar till när de får syn på en. Igår när jag gick in på en coffee shop för att få lite varm choklad gav ägarinnan till ett förskräck utrop och försvann ut i köket när hon fick syn på mig. Men hon samlade strax mod och kom tillbaka igen. Och chokladen hon gjorde var riktigt god.