Första natten på ryokanet lärde oss att japanerna tycker om att sova på hårt underlag. Madrasserna var ungefär lika sköna som ett liggunderlag, och kudden var i alla fall inte knölig, på samma sätt som en sten inte är knölig, utan snarare stenhård. Liksom allt annat på värdshuset var förstås toaletterna i japansk stil, något som Sandra tyckte var lite orättvist, eftersom det fanns vanliga pissoarer för killarna. Vart vi än gick inne på ryokanet skulle vi använda de små hala tofflorna som stod innanför dörren, men inne på toaletten fanns det speciella. Inte så svårt att förstå...

De hade även varma bad, sådana som inte tappas upp för en person, utan som alla delar på. Först ska man duscha av sig ordentligt, eftersom man måste vara ren när man går i badet. Tyvärr hade de ingen fungerande dusch, och bara kallvatten att tvätta sig i. Så det varma vattnet i badet var verkligen välkommet efter det.

Efter badet skulle vi ut och turista. Vädret var tråkigt, grått och regnigt, men vi fick som tur var låna paraplyer på värdshuset. Vi letade upp en litet coffeeshop att äta frukost på, och där gjorde en vänlig gammal dam gjorde smörgåsar åt oss medan vi väntade på chokladen. Mycket fräschare och godare än de färdiga mackor man kan köpa i snabbköpen!

Sedan gick vi vidare i regnet och hade redan då börjat frysa. Vi hittade en kul marknad, bestående mest av fisk- och fruktstånd. Vi kunde inte motstå en kartong jordgubbar, så vi lyxade lite och köpte dem trots att det inte var speciellt billigt. Jordgubbarna var goda, men hade inte riktigt så mycket smak som svenska. De var lite mer som belgiska, men det var inte så dumt ändå. En del av krabborna rörde fortfarande lite på sig, eler åtminstone ryckte det lite i dem. Så de var nog rätt färska. Dem kunde vi i alla fall lätt motstå, dessutom hade vi ju ingenstans att laga till dem.

Vi styrde sedan stegen ner mot de gamla samurajkvarteren. Man kunde gå in och titta i ett av husen, och det gjorde vi. Överallt när man ska gå in på museum eller sådana här hus måste man ta av sig skorna, så under dagen hann vi dra av och på skorna ett antal gånger. Det var extra jobbigt för Martin som hade knytskor. På vägen från samurajhuset hittade Martin ett museum som var gratis(!), och då var vi ju tvungna att gå in där och se vad det var. Det var ett urgammalt köpmanshus omgjort till museum. Bland annat fanns det en gammal kinesisk medicinarbod uppbyggd, och en jättelik buske med blommor gjorda av godis!

Nu var det dags att gå till den berömda parken i Kanazawa, Kenrokuen. Enligt den officiella listan är det en av de tre bästa parkerna i Japan. Eftersom vädret var så dåligt trodde vi inte det skulle vara så mycket folk där, men det kom busslast efter busslast med japaner, så vi var inte direkt ensamma. Parken var fin, men kanske inte så storslagen för en svensk som för en japan. Dessutom visade den sig inte från sin bästa sida, troligen skulle det vara mycket vackrare om några veckor när plommonträden börjat blomma ordentligt. Nu fanns det bara en blomma här och där, och dessutom blev vi allt stelare av kylan som sakta kröp in i märg och ben.

Det började bli dags för lunch, och när man är kall finns det en japansk maträtt som är extra god, nämligen ramensoppa. Så vi letade oss fram till en restaurang som serverade det, gissa om det var skönt att komma in i värmen. Efter det skulle vi ner till ett tempel, där Martin beställt tid för en rundvisning. Tyvärr hittade vi inte dit i tid, vi kom från fel sida och då var det inte utmärkt, mer än kanske på japanska. Som tur var fick vi tid på den kommande visningen. Dock hade de ingen engelsktalande guide, så vi fick läsa oss till lite mer om alla fällor och gömda rum som fanns i huset.

Efter rundturen var det dags att återvända till ryokanet och värma upp oss. Vi pratade lite om att gå på bio, och när Martin frågade värdhusparet erbjöd de direkt att deras dotter skulle skjutsa ut oss till en biograf. Så vi kom iväg och tittade på "What women want", en film som vi båda två kan rekommendera. Väl hemma på rummet igen tittade vi på slutet av T2, dubbad till japanska. Det vill vi dock inte rekommendera.