Idag, efter en alldeles för dyr frukost på stationen, begav vi oss av på ett något planlöst manér mot ett område en bit utanför centrum där det enligt kartan skulle finnas hantverksbodar och exempel på hur geishakvarteren såg ut i medeltida Kanazawa. På vägen dit passerade vi över en flod där det stod en mamma och en liten pojke och matade fiskmåsarna med brödbitar. Ett par tre rovfåglar var också där och drygade ut kosten lite. Det var någon form av hökfalkar eller kanske sparv..örnar.

Vi hittade aldrig vår första anhalt på kartan, en butik för shamisen, japanska tresträngade gitarrer. Men vi besökte ett geishahus, som bevarats för att visa hur det såg ut i husen som rika män kunde besöka för att bli underhållna med sång, shamisen och dans av vackra flickor. Det hade tre olika gästrum, vart och ett med en liten "scen" som mest bestod av skärmar man sköt åt sidan för att ge plats åt skådespelet. En av guiderna kunde prata engelska, så han berättade för oss hur det hade gått till. När han var klar anvisade han Sandra att sätta sig på geishans plats och Martin där herremannen skulle sitta.

I närheten fanns lite små affärer som vi tittade i, och vi köpte en fin väggprydnad som vi ska sätta upp hemma som minne av Kanazawa. Men sedan marscherade vi raskt vidare mot en hantverksbod där de sysslade med att belägga alla möjliga saker med bladguld. Vi fick också inblick i hur man gör bladguld, vilket istort sett går ut på att man plattar ut guldklimpar så gott det går med hammare. Sen lägger man dem mellan papper i tjocka travar som man hamrar på med en mekanisk hammare, så att bladen blir hälften så tjocka och dubbelt så stora. Då går man igenom varje blad och delar det på två, så att man får dubbelt så många, som man också varvar med papper. Sen hamrar man på den högen tills bladen är lika stora igen. Och så håller man på tills man har en stor mängd ultratunna bind.. blad.

Efter bladguldssmedjan bar det av till en sötsaksbutik, som tillverkade en speciell sorts godis som smakade ungefär som honung. Den fanns i två varianter, en rinnande som man åt på pinnar och en fast som var ungefär som kola. De fanns smaksatta med olika medel, till exempel grönt te (japanerna smaksätter allt från nudlar till glass med grönt te). Vi köpte en ask med sega honungskarameller, så om ni kommer och hälsar på kan ni få smaka.

Vi ville inte bli sena till flygbussen, så vi tog en taxi tillbaka till stationen. Där åt vi lunch och köpte vykort. Tiden gick som vanligt snabbt, och strax var det dags att åka till flygplatsen. Bussresan, liksom flygresan gick smärtfritt och framemot kvällen landade vi i Tokyo igen. För första gången kändes det som om vi verkligen kom hem när vi låste upp ytterdörren och bar in våra väskor i farstun i vårt lilla hus, här långt borta i Japan. Det kändes skönt.