Sumobrottning

Det är inte så ofta man kan kan se sumobrottning i Tokyo. Tre gånger om året hålls en turnering i den jättelika arenan Kokugikan, byggd enbart för det ändamålet. Självklart tog vi chansen at uppleva sumo när Narumi-san på Sandras jobb erbjöd sig att skaffa biljetter.

Sumobrottning är en urgammal sport, det sägs att den började utövas för över 1500 år sen. Den är unik i det att brottarna har lyckats bevara en mängd traditioner och ritualer som omgärdar matcherna. Och det är de sedvänjorna som gör det mystiskt och spännande att besöka en turnering. Vi kände oss som förflyttade till en annan tid eller en annan planet när vi kom in på arenan och letade upp våra platser högt upp på publikläktaren. Våra biljetter kostade 6000 yen (drygt 500 kr), medan de dyraste platserna nere vid ringen kostar 20 000 yen.

En turnering pågår i femton dagar, och varje brottare går en match varje dag. Den som vunnit flest matcher under de två veckorna vinner hela turneringen. Brottarna är inordnade i ett rankingsystem utifrån antal vunna matcher och turneringar. Det finns inga viktklasser, vilket gör att brottare kan råka ut för motståndare som är dubbelt så stora. Men det är lika mycket teknik som tyngd och styrka som avgör, vi såg flera matcher där den minsta brottaren vann.

Grundreglerna i sumobrottning är enkla. Den brottare som först rör marken utanför ringen, eller marken innanför ringen med någon annan kroppsdel än fotsulorna, förlorar. Brottarna stångas, knuffas, slåss, och lyfter varandra ut ur ringen för att vinna. Matcherna är oftast över på några få sekunder, men föregås av flera minuter av psykologisk krigföring brottarna emellan, då de om och om igen går tillbaka till sin ringhörna för att torka av sig eller kasta lite mer salt i ringen.

I teorin är all väntan till för att båda brottarna ska komma i rätt mentala tillstånd innan matchen, men det verkar snarare som om det främsta ändamålet är att elda upp publiken och att spela nonchalant inför motståndaren.

Japaner som ser sumobrottning tillbringar oftast en hel dag på arenan. De tar med sig eller köper stora kassar med mat, öl och sake och äter och dricker konstant under matcherna. På raden framför oss satt en grupp affärsmän som blev allt mer sluddriga och högljudda och började till slut dricka sake direkt ur flaskan och vråla ikapp åt brottarna.

Efter att matcherna var slut gick åkte vi till Shibuya och letade upp en yakitori-restaurang. Yakitori är små grillspett med olika sorters kött och grönsaker på, framförallt kyckling. En variant som Narumi-san bestämt hävdade var lökklyftor, visade sig vara stora broskbitar från kyckling. Andra varianter är spett med kycklingskinn eller vingar, men godast är de med kycklingfilé, fläskkött eller kycklingbullar på.

En del av matcherna var spännande, men roligast av allt var att få uppleva hur japaner roar sig och traditionerna i den gamla sporten. Och förstås att med egna ögon få se hur de jättelika sumobrottarna utförde sina ritualer i ringen.