Sandra:

Eftersom vi blev mer eller mindre klara med installationen igår, började jag idag med de interna installationstesterna. Sako-san fick sköta problemlösningen och försöka få igång sådant som det var lite problem med, eftersom jag under torsdag och fredag ska köra testerna tillsammans med kund. Eftersom det är lite si och så med engelskan hos vår kundrepresentant, kommer jag att ha en tolk med under testerna. Det brukar vara jobbigt att prata med mellanhand, jag är lite dålig på att hålla det jag säger tillräckligt kort innan det är dags att översätta. Speciellt på telefon är det hopplöst, men så är det ju i alla fall inte den här gången!

Arbetsmiljön här är överhuvudtaget ganska dålig, den skulle facket i Sverige aldrig godkänna! Stolarna är alldeles för låga, och utrymmet är lite knappt. Vi sitter mitt inne bland alla växlarna och gör vår installation och tester. Det är alldeles iskallt, eftersom växlarna inte kan ha det för varmt är kylningen på för fullt här inne. Att sitta bland växlarna medför också att det är väldigt bullrigt, så ringer telefonen är det lika bra att gå ut ur växelhallen.

Det blev en lång arbetsdag, vi var tillbaka på hotellet runt halv 10, och det blev bara en macka till kvällsmat. Det finns ett litet snabbköp ett kvarter från hotellet, vilket är väldigt smidigt vid sådana tillfällen. Det finns det förresten lite överallt här, hemma i Tokyo har vi ett 7-Eleven bara 50 meter hemifrån åt ena hållet och ett Lawson kanske 300 meter åt andra hållet.

Att åka taxi är en sak som är lite otrevligt här. Vi åker fram och tillbaka till kund varje dag, och i 9 fall av 10 finns det inga säkerhetsbälten i bilarna, eller rättare sagt går det inte att få fram dem. Och det känns verkligen som om man skulle behöva dem ibland! En del av taxichaufförerna kör som blådårar, på en liten väg som jag trodde var enkelriktad (det var den inte…), körde en av dem i 80 km/h, själv hade jag nog kört runt 40 på en sådan väg. Och det är nästan omöjligt att få en uppfattning om var man är, jag tror inte vi åkt samma väg en enda gång, alla verkar ha sina egna specialvägar.

Martin:

Framåt eftermiddagen hittade jag ett shoppingcentra som stoltserade med det blygsamma namnet Super Brand City. Och det var verkligen en passande benämning. Affärerna där inne var uteslutande de riktigt dyra märkena, som Louis Vittoni, Gucci, Prada, Fendi, Calvin Klein och Yves Saint-Laurent. Titta in på Super Brand City Online för en interaktiv presentation av byggnaden. De enda som befann sig där inne var uttråkade expediter utan någonting att göra och sådana som jag, som vågade sig in utan att höra dit. Det var som att komma till en annan planet, skjortorna på Louis Vuittoni var vaktade av poliser och låg en och en som konstföremål på hyllorna. Min teori är att det enda sättet att bli tagen på allvar när man shoppar i en sån affär är att redan vara klädd i ett lika dyrt märke. Men då är frågan hur man får tag på sin första Armanikostym? Måste man bli introducerad?

Nästan lika osmakligt som Super Brand City, fast på ett mycket mer jordnära plan, var en spelautomat som jag hittade på väg hem till hotellet. Den bestod av en dåligt skött fisktank där slöa, fördummade fiskar lojt simmade omkring utan att röra en fena. Man la i två mynt och fick då chansen att fånga upp en fisk med en håv som sänktes ner i tanken. På automaten satt ett polaroidfoto där två japaner brett grinande höll upp en fisk med kippande gälar.