Sandra:

Idag har jag varit iväg och simmat igen. Den här gången visste jag ju lite mer om hur det skulle gå till, så innan jag gick in för att byta om köpte jag mig en badmössa. Jag vet inte om det är krav på att ha det, men eftersom verkligen alla japanerna har det misstänker jag att det är bäst att försöka smälta in i mängden så gott det nu går. Till nästa gång måste jag nog införskaffa ett par simglasögon också, för mina ögon tyckte inte om vattnet. Varje gång jag kom till ena kortsidan var jag tvungen att dyka ner under vattnet eftersom man simmar i en bana på ena hållet och i en annan på tillbakavägen. Och så förstås en avskiljare emellan, så att man inte hade något val. En bana är avsedd enbart för att gå i, men det kändes som om vattnet var alldeles för grunt för att göra något vattengympaaktigt, det var bara 1.1 meter djupt.

Efter lunch åkte Martin och jag upp till Shibuya för att lämna tillbaka DVD-filmer vi hyrt. Eftersom Lina visat Martin till ett trevligt ställe där det fanns svenskt lösgodis föreslog jag att han skulle visa mig det också när vi ändå var ute åt det hållet. Så vi fortsatte med tunnelbana till Roppongi och letade upp detta ställe. Visst fanns det svenskt lösgodis där, men det kostade 300 yen hekot, dvs ca 30 kr. Men här finns det inte så många ställen att välja på, så vad gör man? Just det, man betalar glatt och smaskar snabbt i sig allt godis under kvällen.

Roppongi är Tokyos stora uteställe för utlänningar, med mängder av barer och restauranger. Eftersom vi aldrig varit där på kvällen gick vi lite nyfiket runt och spanade när vi väl kommit dit och hittade bland annat restaurangen "Lilla Dalarna" som serverar svensk husmanskost. Men eftersom det inte var dags för mat just då får det bli en annan gång vi provar det.

Himlen började mörkna alltmer och vi insåg att det var dags att börja dra oss hemåt för att undvika att bli plaskvåta. Men vi lyckades inte riktigt utan kom in i det värsta regnvädret på vägen hem. För en gångs skull verkade det som om även japanerna blivit överraskade av regnet, och på den lilla närbutiken på Tamagawa station gick paraplyerna åt som smör i solsken! Men på hemvägen tyckte vi att det inte gjorde så mycket om vi blev blöta, så vi gick glatt ut från stationen utan något skydd över oss. Och tänka sig, vi smälte inte av vatten den här gången heller!