Onsen

Sandra:

Martin skulle åka iväg till Heike Onsen på morgonen, och precis när han skulle iväg till tåget ringde Göran och sa att de skulle åka bil istället. Eftersom Martin inte visste var Göran bor följde jag med en bit på vägen. Jag har varit förkyld under veckan och varit hemma från jobbet tre dagar, men börjar i alla fall känna mig lite bättre idag. Vädret var härligt, så det var skönt att komma ut en liten sväng på morgonen.

Efter att vilat lite till och känt efter om jag skulle orka åka iväg och leta efter en present till min syster tills jag åker hem, bestämde jag mig för att det nog skulle gå. Det blev dock inte så lång sväng, för efter att åkt tåg och gått till affären jag tänkt mig började jag känna mig lite svag igen. Men jag hittade i alla fall en restaurang med "snurrsushi", alltså en sushirestaurang där tallrikarna med sushi åker runt på ett band och man själv kan plocka åt sig vad man vill ha. Faktiskt riktigt gott, det fanns en med en kanongod räk/krabbröra som jag åt flera av. Tyvärr blev det ingen present till Linda den här dagen.

Väl hemma var det skönt att sjunka mer i soffan igen och titta på några av våra inspelade Vänner-avsnitt. Under tiden jag har varit hemma har det blivit en hel del Vänner-tittande! Skönt att inte behöva koncentrera sig så mycket på vad som händer, i princip har nog både Martin och jag sett nästan alla avsnitt 4-5 gånger. Nu längtar vi bara efter att få se de nya, så det är tur att Kanal5 brukar sända om alla avsnitten många gånger!

Sedan jag skrev sist har jag ju blivit moster igen! Linda och Per fick en liten(?) kille måndagen 5 mars. Han var inte så liten för att vara nyfödd, han vägde 4660 g och var 55 cm. Han är enligt ryktena väldigt lik min kära systerdotter när hon var i den åldern, men lite mindre rund i ansiktet. Än så länge har de inte bestämt något namn, så alla tjatar på dem och frågar vad han ska heta (inklusive jag).

Martin:

Idag bar det iväg på en spännande resa till ett Onsen, en varm källa, femtio mil norr om Tokyo. En lång resa som till slut förde oss upp i bergen på snötäckta vindlande serpentinvägar. Det var jag och Sandras jobbarkompisar Göran, Narumi-san och Shimbo-san som åkte. Såklart var det meningen att Sandra skulle följa med, men hon blev så olyckligt sjuk och var tvungen att ställa in. Jag följde med ändå för att hon insisterade, men det var jättetråkigt att lämna henne hemma.

Shimbos bil hade inbyggd färdnavigator, han knappade in destinationsorten och fick raskt upp en detaljerad karta med vår rutt inritad, inklusive alla filbyten och vägval. Efter att ha åkt ungefär en tredjedel av vägen stannade vi och åt ramen på en vägkrog, och när vi hade kommit en bra bit till tog vi en liten omväg till ett mer berömt rastställe, Nikko Toshogu.

Ursprungligen var Nikko ett isolerat tempel uppe i bergen, men sedan år 1616 är det gravplats för den förste shogunen i Tokugawa-klanen, som härskade i Japan i över 250 år (1603-1868). Sedan dess har japanerna vallfärdat hit, och i moderna tider är det ett berömt turistmål. Alla japanska barn lär sig en dikt om en sovande katt som vaktar över Tokugawas grav. Katten i dikten finns snidad i trä vid foten av den stentrappa som leder upp till graven. Alla husen runt omkring har också fina träsniderier, jag och Göran var mer intresserad av de tre berömda aporna ("hear no evil, speak no evil, see no evil") än av den lilla pluttiga katten som inte var något speciellt om man inte växt upp med dikten.

Sedan bar det iväg upp i bergen. Som det senare skulle visa sig, så hade Shimbos annars så smarta färddator valt en väg över ett berg som man lika gärna kunde åka runt om, med mycket mindre besvär. Men när han kom på det var det alldeles för sent att vända om. Och det var tur, men inte för oss utan för ett annat sällskap som valt samma väg.

Så fort vi kom upp på lite högre höjd blev vägen nämligen snötäckt och isig, med höga snövallar på båda sidor. Shimbos bil var fyrhjulsdriven med vinterdäck, så vi hade inga större problem. Det hade däremot en stackars familj som vi körde om, de satt alldeles vita i ansiktet och slirade sig i snigelfart uppför en brant backe utan hopp om att komma särskilt mycket längre. Men precis ovanför backen var en rastplats, och där svängde Shimbo av i väntan på familjen. Efter fem minuter svängde de in och stannade bakom oss. Familjen bestod av mamma, pappa, son, dotter och en liten trumpen hund som satt i baksätet. Det visade sig att de faktiskt hade snökedjor i bakluckan, men hade ingen aning om hur man satte på dem på däcken. Det visste däremot Shimbo, som bände och slet i en halvtimme innan det var klart och vi äntligen kunde komma iväg.

För japaner är det oerhört viktigt med tjänster och gentjänster, och särskilt känsligt blir det när man får hjälp av främlingar som man aldrig kommer att träffa igen. Medan Shimbo försökte få bort olja från sina händer började mannen i familjen rota i bakluckan på deras bil för att hitta något att ge bort som present. Kvinnan verkade mer beslutsam, hon gick till framsätet och hämtade något som hon med gick till Shimbo.

Det var en 10 000 yen-sedel (ungefär 850 kr) hon ville ge oss som betalning. Shimbo tackade bestämt nej och tecknade till oss att det var dags att ge sig iväg, så vi började gå mot bilen. Jag har aldrig varit med om något liknande det som hände sen. Kvinnan tog tag i Shimbos arm och tryckte sedeln i hans hand. Han vägrade ta emot den och försökte dra sig loss, men då tog kvinnan ett stadigt tag om Shimbo och tryckte ner sedeln i fickan på hans byxor. Sen sprang hon tillbaka till deras bil. Shimbo sprang efter och kastade in sedeln genom den öppna framdörren. Sen sprang han tillbaka. Kvinnan var ute som en oljad blixt och sprang efter Shimbo med sedeln i handen. Samtidigt kom mannen med en plastkasse med gamla filtar att ge oss. Shimbo skrek åt oss att hoppa in i bilen och kastade sig in bakom ratten.

Men kvinnan gav sig fortfarande inte. Narumi han inte få igen dörren, och kvinnan lutade sig in och gömde sedeln under golvmattorna i baksätet. Sen sprang hon tillbaka till deras bil och drog sin man med sig. Shimbo hoppade ut, letade upp den gömda sedeln och sprang efter. Familjen var redan på plats i bilen, startade den och försökte köra förbi vår bil och ut på vägen. Men på förarsidan var inte rutan ordentligt uppdragen, så Shimbo lyckades trycka in sedeln precis när de körde iväg. Då tvärnitade mannen och kvinnan hoppade ur bilen med sedeln i handen. Men Shimbo var redan tillbaka i vår bil, smällde igen centrallåset och startade. Kvinnan försökte få upp bakdörren men lyckades inte. Vi såg hennes förtvivlade min när Shimbo trampade gasen i botten och bilen tog ett skutt ut på vägen. När vi svängde runt nästa krök stog den stackars kvinnan i ett moln av snö och ropade efter oss.

Efter att ha kommit ner på andra sidan det onödiga berget och ut på vägen som gick runt om, var det dags att börja knoga sig upp på nästa. Vi började se skyltar som Narumi och Shimbo berättade gjorde reklam för olika onsen i området. Det fanns en massa varma källor i bergen runtomkring, och vid varje källa fanns ett större eller mindre värdshus med tillhörande varmbad.

Shimbo beskrev hur kvällen skulle tilldra sig: när vi kom till vårt värdshus skulle vi först bada i onsen, sen kanske äta middag, sen onsen, sen lite karaoke i puben, sen onsen. Sen skulle vi go och lägga oss, men när vi vaknade var det dags för onsen, sen frukost, sen onsen igen och sen skulle vi åka hem. Mycket bad med andra ord, men det var ju därför vi var där.

Vi kom fram till värdshuset och gjorde oss hemmastadda. Vi bytte om till två kimonoliknande plagg, ett hellångt underplagg och något som liknade en stor vidlyftig jacka att ha över. Värdshusvärdinnan kom med två storlek XL till mig och Göran, vilket verkligen behövdes men fortfarande inte räckte till. Kläderna satt jättesnyggt på Shimbo och Narumi men fick mig och Göran att se ut som förvuxna jättar.

Sen tog vi oss ut till badet. Det fanns ett utomhus och ett inomhus. Inomhusbadet var uppdelat i herr och dam, men i utomhusbadet fick damerna bada på herrarnas sida om de ville. Göran, Shimbo och jag gick till utomhusbadet. Det var fem svinkalla meter mellan ytterdörren och det varma vattnet. Men när man väl kom i var det underbart skönt. Vi hade varsin liten handduk med en rad ändamål, bland annat att blöta med det varma källvattnet och lägga på huvudet för att inte bli nerkylda så snabbt.

Det var ungefär 35 grader i vattnet. Runt omkring badet var snövallar och träd och bortom dem tornade sig höga, snöklädda berg. Det var alldeles lugnt och stilla och stora snöflingor dalade mot marken. De la sig som florsocker på stenarna runt badet och på våra huvuden, men försvann i ett ögonblick när de landade på vattenytan. Vi skvalpade runt i den grunda lilla stenbassängen i trekvart eller en timme innan det var dags att gå upp. Det var något av det bästa jag varit med om att ligga i det varma vattnet och lyssna på den lugna naturen medan snön föll runtomkring.

Vi träffade på Narumi tillbaka på rummet, som var en lite större kopia av rummet jag och Sandra bodde i på vårat ryokan i Kanazawa. Hon hade badat inomhus och hade haft det lika skönt som vi. Det var dags för kvällsmat, och vi fick ett eget tatamirum i andra änden av värdshuset att äta i. Maten bestod av tio eller elva små rätter av varierande slag. Som vanligt ståtade trakten med egna specialitéer. Det fanns någon speciell sorts fisk i bergsforsarna, och den åt vi både rå som sashimi (tunna skivor man doppar i soja) och grillad i ett bad av sake. En ännu underligare specialité var vattenödlor, salamandrar, som var grillade tills de blev knapriga. De smakade lite som chips, men det blev lite väl magstarkt till och med för Narumi, som inte ville ha mer när hon fick veta att det var en ödla hon ätit. Göran tyckte däremot om dem och åt ett par, tre stycken.

Efter maten badade vi igen och den här gången tog jag med mig kameran. Men nu var det becksvart ute, och ytterlampan som gjorde att vi kunde se ganska bra räckte inte alls till för kameran, så det blev inte mer än en bild. Narumi badade också ute, men på damsidan. Shimbo bönade och bad henne om att komma till herrsidan istället. Förståeligt nog föredrog hon att hålla sig för sig själv, men Shimbo gav sig inte utan klättrade med mycket besvär runt väggen av stockar som skiljde oss åt så att han åtminstone kunde vinka till henne. Han var alldeles blåfrusen när han kom tillbaka och sjönk ner i vattnet.

Vi gick upp och torkade oss och ville genast tillbaka till badet igen, eftersom det var svinkallt så fort man kom upp. Men istället gick vi till puben, där ett sällskap japaner satt och drack och åt och hade tydligen hållt på ett tag. De turades om att skråla i karaokeanläggningen, och efter ett tag hade Narumi hittat en sång hon ville sjunga. Ett par av de andra japanerna lullade över till vårt bord, bjöd på öl och var väldigt intresserade av att veta allt om Göran. Det visade sig att hemma i Tokyo hade de en giftasvuxen dotter som de ville att Göran skulle träffa. Narumi och Shimbo tyckte det var fantastiskt roligt, men efter ett tag blev det lite jobbigt för dem att mannen ville bjuda på mer och mer öl. Det blev återigen känsligt att ta emot för mycket gåvor från främlingar. De ville inte att Göran skulle skuldsätta sig, vilket var precis det som mannen försökte åstadkomma, att tvinga Göran att acceptera hans inbjudan att träffa hans dotter. Shimbo fick om och om igen säga till på skarpen att vi inte ville ha mer och till slut röt han praktiskt taget åt mannen att det fick vara nog. Men efter lite ursäkter och överslätande blev alla glada igen och jag och Göran blev övertalade att sjunga nationalsången i karaokeanläggningen och sen var det läggdags. Det hade varit en lång, lång dag och det kändes som om jag lärt mig en massa saker om den japanska kulturen som jag inte haft en aning om innan.