Sandra:

Förkylningen känns allt bättre, även om jag fortfarande snörvlar en del och blir trött snabbt. Idag hade jag bestämt mig för att ta en kort sväng upp till Kappabashi och köpa Globalknivar till Anna och Tobias. Det är nog en av de få saker som faktiskt är billigare här än i Sverige. Tyvärr var den ena av knivarna de ville ha en exportmodell och gick inte att få tag på här, så det blev bara en den här gången. Utanför affären står det "Welcome Ericsson and SAS" (och några fler kanske), och som Ericssonare får man 30% extrarabatt. Fast jag har aldrig behövt bevisa att jag jobbar på Ericsson eller ens nämna det, så jag vet inte om det räcker med att se europeisk ut.

Eftersom vädret även idag var soligt om än kyligt, tog jag en liten promenad upp mot templen i närheten av Asakusa station. Det var roligt att gå runt bland lite "souveniraktiga" stånd och titta och köpa lite! Men precis som under lördagen tog orken slut och jag åkte hem efter en stund.

Martin kom hem ett tag efter mig och berättade om hur de haft det. Det lät trevligt och det känns tråkigt att jag missade det bara för att jag blivit förkyld. Men hellre den här veckan än när jag åker hem! Och förhoppningsvis har förkyldningen gått över tills jag ska flyga, för det är verkligen inte roligt att flyga när man är förkyld. Nu är det bara en enda liten vecka kvar!

Martin:

Idag var det dags för hemresa från Heike Onsen. Vi började dagen med en gigantisk frukost med sju eller åtta olika smårätter. Jag fick till exempel lära mig hur man gör misosoppa och hur man äter ris och torkat sjögräs tillsammans med pinnar. Enligt Narumi är ris och sjögräs för japaner ungefär vad bröd och smör är för västerlänningar. Efter maten badade vi en halvtimme och jag och Göran fotograferade lite.

Sen betalade vi och tog avsked av värdshusparet. De tog en bild av oss utanför värdshuset och sen satte vi oss i bilen och begav oss av hemåt. Shimbo svor åt färddatorn tills den blev skrajsen och gav oss en väg runt det onödiga berget istället för över det.

Det var lite mer trafik på väg hem än dit, och till slut låg vi mitt i en karavan av fem bilar som snirklade sig långsamt nerför serpentinvägarna. Till slut lyckades Shimbo irriterat ta sig om de som låg framför oss, han tyckte han kunde hålla mycket högra hastighet ensam än med de andra. När vi stannade för att rasta blev vi omkörda av en bil som såg bekant ut. Genom bakrutan tittade en lite trumpen hund ut. Det var familjen Shimbo hjälpt med snökedjorna! De kände som tur var inte igen oss utan fortsatte längs vägen, fortfarande med snökedjorna på. När vi kört ytteligare ett par mil kom vi nedanför snögränsen, och där stog familjen och höll på att ta av snökedjorna. Det verkade gå bra för dem.

Efter ytterligare några timmar och någon mer rast kom vi äntligen till Tokyo. Jag fick en känsla för hur stor stadskärnan egentligen är när vi kommit in i city men fortfarande hade två och en halv mil kvar hem. Dock tog Shimbo fel fil vid en avfart och fick följa färddatorns instruktioner för hur vi skulle komma rätt igen. Det tog oss genom villakvarter med små söta japanska hus i långa rader. Narumi satt trött och tittade ut genom fönstret, men skrek plötsligt till. "It's here! This is the area where the man and woman from the pub lives!". Paret som ville att Göran skulle träffa deras dotter hade nämligen gett Narumi sin adress så att vi skulle kunna skicka korten vi tagit till dem. Så nu skojade vi lite med Göran om att kanske stanna och lämpa av honom här istället för hemma. Han såg lite moloken ut och ville bara komma hem.

Till slut kom vi äntligen hem och jag fick träffa Sandra och berätta om alla äventyr. Jag var jättetrött efter den långa bilresan och sov några timmar i soffan under kvällen.